Rehabilitering efter ryggmärgsskada: Metoder och övningar

Rehabilitering efter en ryggmärgsskada är ett viktigt steg i behandlingsprocessen. Det hjälper patienter att återhämta sig bättre och förbättrar både deras fysiska och mentala hälsa. Så, hur genomförs rehabilitering för patienter med ryggmärgsskada?

Fördelar med rehabilitering efter ryggmärgsskada

En ryggmärgsskada (SCI) är en skada på vilken plats som helst i ryggmärgen, vilket avbryter signalerna från hjärnan till kroppen. De främsta orsakerna är skador från sport, fall, olyckor eller sjukdomar i ryggmärgen. Beroende på var skadan är belägen kan patienten drabbas av förlamning i alla fyra extremiteter eller de två nedre extremiteterna. Förutom rörelseförmågan påverkar SCI även känsel, andning, tarm- och blåsans funktioner.

De flesta patienter med ryggmärgsskador upplever svårigheter inom många områden, såsom rörelse, egenvård, arbete, psykologi och socialt liv. Därför spelar rehabilitering efter en ryggmärgsskada en mycket viktig roll. Det är en metod som använder medicinska, utbildnings-, sociala och rehabiliteringstekniker för att hjälpa patienter att maximera kroppens funktioner, ta hand om sig själva och delta i sociala aktiviteter på bästa sätt.

Rehabilitering minskar även risken för komplikationer som muskelsvaghet, blodproppar och depression.

Metoder för rehabilitering efter ryggmärgsskada

Fysioterapi

Fysioterapi är en oumbärlig metod i rehabiliteringsprocessen efter en ryggmärgsskada. Patienter får instruktioner om lämpliga övningar som hjälper till att sträcka ut musklerna, förhindra muskel- och ledstelhet samt stärka de muskler som inte är påverkade, vilket förbättrar rörelseförmågan maximalt.

Dessutom bidrar fysioterapi till att återställa andningsfunktionen, särskilt hos de som har SCI i den övre delen av nacken och bröstkorgen, vilket minskar risken för slemansamling och lunginflammation.

Återställande av dagliga aktiviteter

Rehabilitering efter en ryggmärgsskada hjälper patienten att utföra dagliga aktiviteter så mycket som möjligt enligt deras förmåga. Om skadan är i ryggmärgens halsområde kan patienten behöva viss hjälp från vårdpersonal. De med mindre allvarliga skador kan lättare ta hand om sig själva.

Viktiga aktiviteter för patienten kan inkludera:

– Hudvård: Vända sig, ändra positioner ofta, rengöra huden korrekt, använda madrasser eller stolskuddar för att förhindra liggsår.
– Urinvägsvård: Instruera patienten att rengöra könsorganen och använda kateter.
– Mag-tarmvård: De flesta med ryggmärgsskador kan inte självständigt tömma tarmen. Därför måste patienten få instruktioner om hur man avlägsnar avföring och förebygger förstoppning.

Psykologiskt stöd

Förlust av rörelseförmåga efter en ryggmärgsskada kan orsaka chock, ångest och depression hos patienten. Vissa kan bli irriterade, avvisa behandling och isolera sig. Dessa är naturliga psykologiska reaktioner som kräver stöd från familj och vårdpersonal för att hjälpa patienten att återhämta sig snabbt och balansera sina känslor. Stödåtgärder kan inkludera:

– Gradvis förklara situationen utan att dölja återhämtningsmöjligheter.
– Uppmuntra och stödja patienten så att de inte känner sig ensamma.
– Skapa möjligheter för patienten att delta i sociala aktiviteter, arbete, underhållning och utforskning för att lindra stress och ångest.
– Möjliggöra för patienten att träffa och umgås med andra, särskilt de i liknande situationer, för att öka deras självkänsla och koppling till samhället.

Anpassning av livsmiljön

Bostadsutrymmet behöver anpassas för att passa patientens nuvarande tillstånd och behov. Detta hjälper dem att känna sig bekvämare och mer självständiga i sina aktiviteter, samtidigt som det minskar risken för kollisioner och fall vid förflyttning. Några förslag för att anpassa livsmiljön inkluderar:

– Ändra dörrarna till badrum, toalett och sovrum så att de är tillräckligt breda för att rullstolar ska kunna passera.
– Undvik att placera hinder eller trappsteg där patienten ofta rör sig för att förhindra fall.
– Skapa rullstolsvägar och installera handtag runt badrum och toalett samt andra områden där patienten ofta vistas.
– Skapa områden med lämplig höjd och fullständiga bekvämligheter så att patienten kan röra sig eller förflytta sig med rullstol.
– Införskaffa hjälpmedel för dagliga aktiviteter som elektriska tandborstar, multifunktionella skedar, gripverktyg med mera för att öka patientens självständighet.

Träningsövningar för rehabilitering efter ryggmärgsskada

Nedan följer instruktioner för övningar för rehabilitering efter ryggmärgsskada i olika faser:

Första fasen (Akut)

Mål

– Minimera långsiktiga komplikationer som nedsatt andningsfunktion, lungkollaps, lunginflammation, liggsår, ortostatisk hypotoni, muskel- och ledstelhet.
– Maximera styrkan i överkroppen hos de som är helt förlamade.
– Återställa mag-tarmfunktion och maximera rörelseomfånget i lederna.
– Stödja och utbilda patienten, familjen och vårdpersonalen.

Rehabiliteringsprogram

– Andningsfunktion: Ryggmärgsskador i hals- och bröstområdet orsakar ofta förlamning av andningsmuskler. Patienten kan inte hosta eller rensa slem, vilket ökar risken för lunginflammation och andra sjukdomar. För att stödja patienten används nu tekniker som aktiv och passiv AFE, aktiv cykelandning och FET (forcerad utandningsteknik). Målet är att skapa en virvelström av luft i de små luftvägarna och föra slem till luftstrupen, där patienten kan hosta eller stimuleras till hosta. Detta kombineras med tekniker för att rensa sekret, som bröstklappning och dränageställning. Vanligtvis kan detta kombineras med maskinell bröstklappning för att öka effektiviteten. För att förbättra ventilationen kan magbälte, djupandningsövningar och inandningsövningar användas.

– Förbättra rörelseomfånget och öka muskelstyrkan: Fysioterapeuten instruerar patienten att utföra passiva stretchövningar, balansövningar i sittande, förflyttningar i sängen med mera. Antalet och intensiteten av övningarna bestäms av läkaren och fysioterapeuten baserat på skadans omfattning och patientens förmåga.

– Förebyggande av trycksår: Utsatta områden för trycksår inkluderar bakhuvud, skulderblad, korsben, skinkor, fotleder och hälar. För att förebygga sår bör anti-decubitusmadrasser (vatten- eller luftmadrasser) användas och sittdynor i rullstolar. Fysioterapeuten eller vårdpersonalen byter patientens position var 2–3 timme. Dessutom bör man regelbundet rengöra huden och hålla den torr och ren. Vid upptäckt av infektion bör vårdpersonalen informera läkaren för vägledning om bästa åtgärderna.

Andra fasen (Subakut)

Mål

– Instruera patienten i självständiga aktiviteter i sängen.
– Fokusera på att förbättra styrkan i de icke-förlamade muskelgrupperna, sitta upp med stöd till självständighet, behålla balans i sittande och stående.
– Stödja patienten i att självständigt utföra egenvård, som bad, påklädning, hudvård, urinvägsvård och mag-tarmvård.
– Använda hjälpmedel för förflyttning som rullstolar, kryckor, ortoser.
– Tidig intervention och hantering för att förhindra ytterligare komplikationer.
– Återintegrering i samhället.

Rehabiliteringsprogram

– Övningar utformas utifrån skadans omfattning och typ. I denna fas kan övningar inkludera att rulla och ändra position, förflytta sig från ryggläge till sittande, sitta upp med/utan stöd, förflytta sig från sängen till rullstol med mera.

Tredje fasen (Kronisk)

Mål

– Skapa en gynnsam miljö för patientens återintegrering i samhället, aktiviteter och arbete enligt deras förmåga.
– Anpassa bostadsutrymmet för att underlätta patientens aktiviteter och förflyttningar.
– Förbättra den oberoende rörelseförmågan hos patienter med fullständig och ofullständig förlamning.
– Förebygga psykologiska komplikationer som depression.

Genomförande

– Användning av hjälpmedel för gång: rullstol, gångkryckor, gånghjälpmedel.
– Anpassning av boendemiljön: Bygga dörrar med tillräcklig bredd för rullstol, placera föremål på höjd som är lättillgänglig för patienten, installera handtag för stöd vid förflyttning.
– Psykologisk och emotionell rehabilitering: Förekomsten av posttraumatisk stress är cirka 17 % och kan pågå inom de första fem åren. Vårdpersonal bör övervaka och diskutera med läkare om patienten visar tecken på beteende- och psykologiska problem.
– Arbetsrehabilitering: Arbetsterapeuter och socialarbetare samarbetar med patienten för att planera framtida arbete utifrån deras förmågor, personlighet, intressen och hälsotillstånd.

Risker vid rehabilitering av ryggmärgsskadade patienter

Risker som kan uppstå vid rehabilitering efter en ryggmärgsskada inkluderar:

– Muskelvärk vid fysioterapi
– Benbrott vid kraftig rörelse eller felaktig övning
– Ortostatisk hypotoni vid plötslig övergång från liggande till sittande.

För att undvika risker bör patienter träna under ledning av läkare och fysioterapeuter. Träningens intensitet bör gradvis öka från lätt till tung. Om patienten upplever smärta eller ovanliga symtom under träningen bör de meddela instruktören eller vårdpersonalen för snabb hjälp.

Hur lång tid tar rehabilitering efter en ryggmärgsskada?

Detta beror på skadans omfattning (fullständig eller ofullständig), skadans placering, patientens allmänna hälsa, ålder, vilja och andra faktorer. Rehabiliteringen kan ta från några månader till flera år eller till och med hela livet och kräver regelbundna återbesök för uppföljning och utvärdering. Det är bäst att patienter följer läkarnas och fysioterapeuternas anvisningar för att uppnå bästa resultat.

När bör rehabilitering efter en ryggmärgsskada påbörjas?

Rehabilitering efter en ryggmärgsskada bör påbörjas så snart som möjligt. Detta minskar risken för komplikationer och återställer funktioner som inte påverkats maximalt. Detta hjälper patienter att snabbt ta hand om sig själva och vara aktiva i andra uppgifter. Dock bör detta bedömas av läkaren utifrån faktorer som skadans omfattning, behandlingssvar och patientens hälsa.

Rehabilitering efter en ryggmärgsskada bör genomföras utifrån patientens skadans omfattning och hälsotillstånd. Patienter och deras familjer bör rådfråga läkare för att säkerställa säkerhet och bästa möjliga resultat.